Alfons kommer hem

Så kom vi då hem från BB med vår lilla trollunge! Det var så skönt att komma hem och få börja vårt nya liv tillsammans som en liten familj! Trots glädjen blev första kvällen och natten hemma riktigt jobbig. Alfons hade sugit sönder mina bröstvårtor lite på BB när han hade fel grepp så det gjorde så ont att amma. Första natten sov Alfons också jättedåligt. Tror inte han sov mer än 1.5 timme i sträck. Jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv och hade stora påsar under ögonen.

På måndag morgon kändes allt lite bättre och mamma kom på besök för att avlasta oss lite och mysa med Alfons.

Andra natten hemma blev mycket bättre och vi fick några timmars sömn.

På tisdagen skulle vi på återbesök till BB på Storkenmottagningen. Vi skulle väga Alfons och han vägde cirka 3.3 kg. När han föddes vägde han 3.6 och när vi lämnade BB hade han gått ner till 3.2. Det är normalt att bebisarna går ner lite de första dygnen när de "svälter" innan amningen kommer igång. Nu hade han i alla fall vänt så det kändes bra att höra. Alfons skulle också göra ett hörseltest. De satte in en grej i örat som gav ifrån sig signaler och så kunde man se vibrationer i öronen om han hörde. Det var lite svårt att genomföra detta hörselprov eftersom Alfons frustade och lät hela tiden och han var tvungen att vara tyst. Till sist fick vi i alla fall till det och Alfons fick en OK-stämpel i rumpan. Hela förmiddagen hade jag haft väldigt smärtsamma eftervärkar så jag fick gå upp på Förlossningen för en kontroll. Jag fick ta tempen och sedan tog de ett ultraljud över magen. Det visade sig att en del av moderkakan inte kommit ut. Doktorn trodde dock att den skulle blöda ut av sig själv, men jag skulle återkomma om jag fick feber eller värre smärtor. Jag fick ta Voltaren mot smärtan.

På onsdagen mådde jag bättre igen och vi tog en premiärpromenad med barnvagnen till mitt jobb. Vi gick och hälsade på Linda som jag jobbat med på avdelningen och det visade sig att även Agneta jobbade där. Även Britt-Marie och Camilla J kom in och fick träffa Alfons. Det var roligt att visa upp min lilla älskling för dem!

På kvällen hade vi det första besöket hemma. Det var Lennart och Mimmi som kom förbi på en snabb fika.

På torsdagen hade vi ingenting inplanerat så det blev till att vara hemma och ta igen sig och mysa hela dagen. Det är helt sjukt vad man kan älska en liten unge som man bara känt i en vecka! Det är nog sant att man blir lite känslig efter en förlossning för vissa dagar räckte det med att titta på Alfons så började man gråta av ren lycka. Även alla fina lyckönskningar och kort från släktingar och vänner gjorde att man blev väldigt rörd.

På fredagen gick vi till mitt jobb igen för jag ville visa Alfons för några andra arbetskamrater också som vi inte hade hunnit med på onsdagen. Jag har ju så många arbetskamrater och alla var förstås sugna på att få se Alfons. Vi gick och hälsade på avdelningssekreterarna och de i paviljongen. Alfons var väldigt snäll under hela visiten, men han hann med att göra två bajsblöjor på den lilla tiden. Som tur var så var Ponta med för jag hade vid denna tidpunkt inte riktigt "kommit in i" blöjbytandet.

På lördagen hade vi besök av Lars och Linda. Alfons fick jättefina kläder med Lille Skutt och en pedagogisk leksak av dem. Här gosar Alfons med Linda.

På söndagen kom mamma och pappa upp en snabbis och hälsade på Alfons. Så hade den första veckan hemma med Alfons gått mot sitt slut.

Dagarna på BB

Första dagen på BB var ganska tuff. Jag hade inte sovit på 2 dygn och var helt färdig. Var även ganska smärtpåverkad och hade eftervärkar. Trots det var det naturligtvis helt fantastiskt och jag kunde ligga och titta på Alfons hur länge som helst. Så här söt var han första morgonen på BB:

Ponta kom på förmiddagen efter att ha varit hemma och tagit ett par timmars sömn. Han hjälpte mig lite med Alfons. På eftermiddagen kom mamma och pappa på besök. Så här stolta var de i sina mormor- och morfartröjor:

Tyvärr fick inga besökare komma in på BB-avdelningen i Mölndal så vi fick sitta i korridoren utanför. Av mamma och pappa fick vi den fina blombuketten till vänster. Buketten till höger och Frölundanallen fick vi av Pontas chef Lennart som också kom förbi.

Första riktiga natten på BB blev också ganska tuff. I och för sig så sov Alfons ett par timmar i början på natten, men sedan var han vaken till och från resten av natten. Jag har aldrig varit så trött! Man skulle sova med bebisen i samma säng för att barnet skulle knyta an till mamman bättre då, men det var inte så lätt att få sova något själv. Jag var så rädd att jag skulle råka klämma Alfons.

På lördagen blev det mest att ligga i sängen och mysa med den lille. Här får jag lite avbyte av Pontus:

Och här myser han med mig:

På fredagen hade Alfons ammat lite grann, men på lördagen var det jättesvårt att få till det med amningen. Vi fick hjälp av en jättebra barnmorska på avdelningen och det visade sig att han hade fel grepp. Till slut fick vi lägga honom i något som kallades rugbyställning och då åt han som han skulle. All personal på BB-avdelningen var väldigt trevlig och hjälpsam tycker jag.

På lördag eftermiddag kom familjen upp på ett kort besök. Här håller morbror Putte Alfons för första gången:

Lördagsnatten blev också väldigt jobbig. Lille Alfons verkade ha ont i magen för han skrek väldigt mycket och höll mig vaken. Jag fick ringa på personal ett par gånger och de hjälpte mig att lägga honom på mage och buffa honom lite i rumpan. Då blev det bättre.

På söndagen hade Alfons kommit igång bra med amningen och personalen frågade om vi ville åka hem. Jag hade svårt att bestämma om jag ville åka hem eller vara kvar, men till slut bestämde jag och Ponta att vi skulle åka hem. Jag längtade efter att komma hem till oss och få lite mer assistans.

Innan vi fick åka hem skulle Alfons undersökas av en läkare och vi skulle också ta ett så kallat PKU-prov som är ett litet blodprov man tar i bebisens hand för att se om den har någon ovanlig sjukdom. Alfons var jätteduktig både med läkarundersökningen och blodprovet och skrek ingenting.

Det var ett helt företag att klä på Alfons och placera honom i bilstolen och sedan få med sig allt ut i bilen. Vi var ju också tvungna att säga hej då till alla trevliga barnmorskor på avdelningen. Till slut kom vi i alla fall iväg och nu tog ett helt nytt liv sin början.

Förlossningen

Måndag:

9 dagar över tiden. Nu hade i alla fall Ponta slutat jobba så vi åkte en tur till Hisingen. Vi besökte Bauhaus där vi köpte en stor en att ha på framsidan samt lite julgranspynt eftersom vi har bestämt oss för att ha julgran i år. Sedan unnade vi oss en riktigt god lunch på Mr Johansson.

Tisdag:

10 dagar över tiden. Idag hade vi tid hos barnmorskan Therése. Allt verkade bra med bebisen. Nu fick vi tid för överburenhetskontroll på Östra på lördag. Det dumma är att om man blir igångsatt då så får man föda på Östra och det vill jag helst inte.

Onsdag:

Vaknade vid 8-tiden av att jag fick en värk! Gött, tänkte jag. Nu är man utsövd och pigg. Perfekt! Jag gick ner och åt en stadig frukost och gick sedan upp och la mig igen. Värkarna kom inte särskilt tätt, cirka 20 min emellan på förmiddagen. Smärtan var inte så farlig och jag tänkte "blir det inte värre än så här så är det ju lugnt!". Vi tillbringade förmiddagen med att se på film och vila. Pontus gjorde min favoriträtt till lunch, fläsk med löksås, och jag kunde äta ordentligt. Framåt eftermiddagen började värkarna bli mer smärtsamma och kom tätare. När jag hade värkar ungefär var femte minut ringde vi till förlossningskoordinatorn som sa att vi kunde åka till Mölndal. När vi kom in blev vi emottagna av en jättetrevlig barnmorska. Jag fick lägga mig på en brits och de satte på en CTG-apparat för att mäta bebisens hjärtslag och mina värkar. Nu kom inte värkarna lika ofta, cirka var 7:e minut. Sedan blev jag undersökt och tyvärr hade jag inte öppnat mig någonting =(. Det var bara att åka hem igen. Jag fick 2 Citodon-tabletter som jag tog innan vi åkte hem. Väl hemma blev jag yr och illamående av tabletterna så jag gick och la mig i sängen och försökte sova. Dessvärre gick det inte eftersom jag fortfarande hade regelbundna värkar. Jag provade TENS-apparaten som jag hade lånat av Louise och den hjälpte lite grann, i alla fall mot ryggsmärtan.

Hela natten förlöpte utan att jag fick en blund i ögonen och Ponta sov inte heller mycket. Vid femtiden hade jag jätteont och täta värkar så vi gjorde ett nytt försök att åka in till förlossningen på Mölndal. Samma procedur upprepades med CTG, men värkarna var inte jättetäta nu heller, ungefär var 7:e minut tror jag. Undersökningen visade sedan att jag bara var öppen 2 cm. Återigen fick vi åka hem =(. Barnmorskan erbjöd mig att stanna och få en morfinspruta och sömntablett om jag tyckte det var för jobbigt, men detta tackade jag nej till eftersom jag fått morfin innan och mått jätteilla av det. Vi åkte alltså hem igen. Nu hade jag haft värkar i ungefär 1 dygn.

Torsdag:

Framåt förmiddagen ringde vi till min mamma, som jag funderat på att ha med på förlossningen, och frågade om hon kunde komma upp. Hon skulle bara ringa till jobbet och höra om någon kunde gå in för henne. Efter en stund ringde hon tillbaka och sa att hon kunde komma. Det kändes skönt eftersom både jag och Ponta var helt slutkörda vid det här laget. Nu gjorde värkarna verkligen ont och jag tyckte inte TENS-apparaten hjälpte mig särskilt mycket längre. Jag provade i stället att bada vilket var ganska skönt. Mamma kom framåt förmiddagen och vi försökte äta lunch. Jag mådde lite illa nu och hade också tagit Citodon igen eftersom jag inte stod ut annars. Fick i alla fall i mig lite mat, kanske en halv lunch. Sedan tyckte mamma att jag skulle gå upp och borsta tänderna och sminka mig lite (!) vilket jag inte gjorde, haha. Därefter ville hon släpa ut mig på en promenad vilket var riktigt jobbigt, men tydligen bra för att man skulle öppna sig mer om man rörde på sig. På eftermiddagen låg jag i soffan här nere och var lite omtöcknad. Kommer ihåg att mamma och Ponta kollade på Hem till byn och Alice i underlandet och försökte massera mig i ryggen när jag hade värkar.

På natten skulle det bli fullmåne vilket kan påverka tidvatten och sådant och kanske det var det som gjorde att vattnet till slut gick vid halv 6 på kvällen. Jag hade nog den värsta värken hittills och plötsligt sa det bara splash och det kom hur mycket vatten som helst. Jag hade trott att det skulle komma ungefär lika mycket som när man går på toa och kissar, men det kändes som flera liter. Nu blev jag väldigt stressad och sprang in i duschen. Sedan ringde vi till förlossningen och fick åka in. Resan in var riktigt jobbig och tänkte att jag måste få smärtlindring så fort jag kommer in! När jag kom in blev jag först undersökt och nu hade jag öppnat mig 6 cm! Jag bad att få smärtlindring innan jag la mig med CTG-apparaten så jag fick gå in på ett förlossningsrum direkt och fick andas lustgas. Först skulle mamma och Pontus hålla koll på CTG-apparaten och säga till när en värk började komma för då skulle jag börja andas lustgas eftersom det tar en stund innan det verkar. Lustgasen hjälpte riktigt bra, men efter ett tag blev jag yr och illamående så jag klarade inte riktigt att andas under hela värken och så fort jag tog bort masken fick jag mera ont.

När CTG:t var färdigt fick jag krypa ner i ett varmt bad där jag även kunde andas lustgas. Det var riktigt skönt och jag mådde faktiskt riktigt gott ett tag. Men efter ett tag blev jag återigen illamående av lustgasen och värkarna gjorde fruktansvärt ont så fort jag slutade andas i masken. Jag tänkte flera gånger att jag inte klarade detta och började skrika efter ryggbedövning. Först sa barnmorskan att jag slappnade av så bra och inte behövde det, men efter lite påtryckning sa hon att hon skulle kalla på narkosläkaren. När jag kom upp ur badet fick jag lägga mig på britsen så att det kunde sätta i en kanyl i armen ifall jag skulle få ryggbedövning. Vid det här laget kände jag mig helt borta och kunde bara tänka på smärtan och att jag måste bli kvitt den på något sätt. Jag kommer ihåg att de tvingade mig att drick saft då och då. Sedan kom barnmorskan och meddelade att narkosläkaren var upptagen på operation, men att hon skulle komma hit så fort hon kunde. Sedan blev jag upptvingad att stå och hänga på ett gåbord och det gjorde fruktansvärt ont. Jag ville bara lägga mig igen. Nu tryckte värkarna på så att jag fick kväljningar varje gång och försökte spy, men det gick inte att få upp något. Det kändes verkligen som om barnet skulle spränga mig inifrån. Helt klart den värsta smärta jag någonsin upplevt. Det var krystvärkarna som satt igång. Än var det dock för tidigt att krysta för jag fick i stället sätta mig gränsle över en stol. Jag kommer ihåg att jag lutade pannan mot sängen och dunkade huvudet i sängen samtidigt som jag skrek: JAG DÖÖÖÖR! Nu var det dessutom för sent att få någon epiduralbedövning.

Till slut fick jag lägga mig i sängen igen och då skulle jag plötsligt krysta. Jag minns inte så mycket av det här förutom att jag andades lustgas så mycket jag kunde samtidigt som jag mådde så himla illa, men inte kunde spy. Varje värk skrek jag allt vad jag kunde, men de sa till mig att inte skrika utan ta i och pressa i stället. Jag skulle också trycka ner hakan kommer jag ihåg. Denna smärtan var ännu värre än själva krystvärkarna. Jag tänkte att "detta kommer aldrig gå" och "de kommer få ta ut barnet med kejsarsnitt". Efter ett tag kom det in en läkare och lite annan personal och skulle ta ett blodprov från bebisens huvud. Tydligen var det en kurva som var svårläst. Jag blev inte ens orolig för jag var så inne i smärtan och så groggy. Mamma har dock berättat att hon blev livrädd då och trodde att det var något fel. De behövde dock inte ta något blodprov sedan för utdrivningen kom igång bra. Plötsligt när det gjorde som mest ont så kom hela bebisen plötsligt ut på en gång. Jag var inte alls beredd på detta för de hade inte sagt att det var nära. Det enda de hade sagt var i början när jag börjat krysta att bebisen hade jättemycket mörkt hår.

Plötsligt kom en liten blodig skrikande bebbe upp och lades på min mage och det var sååå skönt att den värsta smärtan var över. Jag visste direkt att det var en Alfons trots att jag inte tittade efter om han hade snopp. (Ponta sa att han tittade efter det med en gång och såg att det var en liten kille). Mamma var vid det här laget svimfärdig och fick gå och sätta sig på en stol med huvudet mellan knäna. Ponta var dock pigg och klarade av att klippa navelsträngen.

Alfons var jättepigg när han kom ut och skrek på direkten. Sedan när han kom upp på mitt bröst så lugnade han sig. Det var fantastiskt att bara ligga och titta på honom. Han hade mörka ögon och långt mörkt hår och han fick en liten mössa på sig med en gång. Jag hade brustit på två ställen och barnmorskan höll på jättelänge att sy. Trots att jag fick både lokalbedövning och lustgas så gjorde det lite ont. Det som var bra var att jag fick ha Alfons hos mig hela tiden. Redan nu började han leta efter bröstet och fick i sig lite råmjölk. Jag kunde knappt fatta att jag klarat av att föda honom utan någon riktig bedövning. Så här efteråt kändes det bra att jag fått någon ryggbedövning, men själva framfödandet var verkligen fruktansvärt så om jag får barn igen vill jag verkligen ha epiduralen.

När suturen till slut var klar fick Alfons vägas och mätas. Han vägde 3610 gram och var 51 cm lång, ungefär medel eller något över. På den s k Apgarskalan fick han full pott. Jag tyckte han var lite mörk i hudfärgen och det var bra att han var så rosig och fin. Sedan fick vi till slut de efterlängtade mackorna med te och saft och det smakade hur bra som helst. Alfons föddes kl 02:00 2011-11-11. (Kanske han hade väntat så länge för att få det magiska datumet!). Vid 05:30 ungefär fick jag åka ner till BB i en rullstol med Alfons i famnen. Vi fick ett eget rum där vi blev nerbäddade i samma säng. Jag kunde dock inte sova utan låg bara och tittade på mitt lilla mirakel tills barnmorskorna kom in och väckte mig vid 8-tiden.