Förlossningen

Måndag:

9 dagar över tiden. Nu hade i alla fall Ponta slutat jobba så vi åkte en tur till Hisingen. Vi besökte Bauhaus där vi köpte en stor en att ha på framsidan samt lite julgranspynt eftersom vi har bestämt oss för att ha julgran i år. Sedan unnade vi oss en riktigt god lunch på Mr Johansson.

Tisdag:

10 dagar över tiden. Idag hade vi tid hos barnmorskan Therése. Allt verkade bra med bebisen. Nu fick vi tid för överburenhetskontroll på Östra på lördag. Det dumma är att om man blir igångsatt då så får man föda på Östra och det vill jag helst inte.

Onsdag:

Vaknade vid 8-tiden av att jag fick en värk! Gött, tänkte jag. Nu är man utsövd och pigg. Perfekt! Jag gick ner och åt en stadig frukost och gick sedan upp och la mig igen. Värkarna kom inte särskilt tätt, cirka 20 min emellan på förmiddagen. Smärtan var inte så farlig och jag tänkte "blir det inte värre än så här så är det ju lugnt!". Vi tillbringade förmiddagen med att se på film och vila. Pontus gjorde min favoriträtt till lunch, fläsk med löksås, och jag kunde äta ordentligt. Framåt eftermiddagen började värkarna bli mer smärtsamma och kom tätare. När jag hade värkar ungefär var femte minut ringde vi till förlossningskoordinatorn som sa att vi kunde åka till Mölndal. När vi kom in blev vi emottagna av en jättetrevlig barnmorska. Jag fick lägga mig på en brits och de satte på en CTG-apparat för att mäta bebisens hjärtslag och mina värkar. Nu kom inte värkarna lika ofta, cirka var 7:e minut. Sedan blev jag undersökt och tyvärr hade jag inte öppnat mig någonting =(. Det var bara att åka hem igen. Jag fick 2 Citodon-tabletter som jag tog innan vi åkte hem. Väl hemma blev jag yr och illamående av tabletterna så jag gick och la mig i sängen och försökte sova. Dessvärre gick det inte eftersom jag fortfarande hade regelbundna värkar. Jag provade TENS-apparaten som jag hade lånat av Louise och den hjälpte lite grann, i alla fall mot ryggsmärtan.

Hela natten förlöpte utan att jag fick en blund i ögonen och Ponta sov inte heller mycket. Vid femtiden hade jag jätteont och täta värkar så vi gjorde ett nytt försök att åka in till förlossningen på Mölndal. Samma procedur upprepades med CTG, men värkarna var inte jättetäta nu heller, ungefär var 7:e minut tror jag. Undersökningen visade sedan att jag bara var öppen 2 cm. Återigen fick vi åka hem =(. Barnmorskan erbjöd mig att stanna och få en morfinspruta och sömntablett om jag tyckte det var för jobbigt, men detta tackade jag nej till eftersom jag fått morfin innan och mått jätteilla av det. Vi åkte alltså hem igen. Nu hade jag haft värkar i ungefär 1 dygn.

Torsdag:

Framåt förmiddagen ringde vi till min mamma, som jag funderat på att ha med på förlossningen, och frågade om hon kunde komma upp. Hon skulle bara ringa till jobbet och höra om någon kunde gå in för henne. Efter en stund ringde hon tillbaka och sa att hon kunde komma. Det kändes skönt eftersom både jag och Ponta var helt slutkörda vid det här laget. Nu gjorde värkarna verkligen ont och jag tyckte inte TENS-apparaten hjälpte mig särskilt mycket längre. Jag provade i stället att bada vilket var ganska skönt. Mamma kom framåt förmiddagen och vi försökte äta lunch. Jag mådde lite illa nu och hade också tagit Citodon igen eftersom jag inte stod ut annars. Fick i alla fall i mig lite mat, kanske en halv lunch. Sedan tyckte mamma att jag skulle gå upp och borsta tänderna och sminka mig lite (!) vilket jag inte gjorde, haha. Därefter ville hon släpa ut mig på en promenad vilket var riktigt jobbigt, men tydligen bra för att man skulle öppna sig mer om man rörde på sig. På eftermiddagen låg jag i soffan här nere och var lite omtöcknad. Kommer ihåg att mamma och Ponta kollade på Hem till byn och Alice i underlandet och försökte massera mig i ryggen när jag hade värkar.

På natten skulle det bli fullmåne vilket kan påverka tidvatten och sådant och kanske det var det som gjorde att vattnet till slut gick vid halv 6 på kvällen. Jag hade nog den värsta värken hittills och plötsligt sa det bara splash och det kom hur mycket vatten som helst. Jag hade trott att det skulle komma ungefär lika mycket som när man går på toa och kissar, men det kändes som flera liter. Nu blev jag väldigt stressad och sprang in i duschen. Sedan ringde vi till förlossningen och fick åka in. Resan in var riktigt jobbig och tänkte att jag måste få smärtlindring så fort jag kommer in! När jag kom in blev jag först undersökt och nu hade jag öppnat mig 6 cm! Jag bad att få smärtlindring innan jag la mig med CTG-apparaten så jag fick gå in på ett förlossningsrum direkt och fick andas lustgas. Först skulle mamma och Pontus hålla koll på CTG-apparaten och säga till när en värk började komma för då skulle jag börja andas lustgas eftersom det tar en stund innan det verkar. Lustgasen hjälpte riktigt bra, men efter ett tag blev jag yr och illamående så jag klarade inte riktigt att andas under hela värken och så fort jag tog bort masken fick jag mera ont.

När CTG:t var färdigt fick jag krypa ner i ett varmt bad där jag även kunde andas lustgas. Det var riktigt skönt och jag mådde faktiskt riktigt gott ett tag. Men efter ett tag blev jag återigen illamående av lustgasen och värkarna gjorde fruktansvärt ont så fort jag slutade andas i masken. Jag tänkte flera gånger att jag inte klarade detta och började skrika efter ryggbedövning. Först sa barnmorskan att jag slappnade av så bra och inte behövde det, men efter lite påtryckning sa hon att hon skulle kalla på narkosläkaren. När jag kom upp ur badet fick jag lägga mig på britsen så att det kunde sätta i en kanyl i armen ifall jag skulle få ryggbedövning. Vid det här laget kände jag mig helt borta och kunde bara tänka på smärtan och att jag måste bli kvitt den på något sätt. Jag kommer ihåg att de tvingade mig att drick saft då och då. Sedan kom barnmorskan och meddelade att narkosläkaren var upptagen på operation, men att hon skulle komma hit så fort hon kunde. Sedan blev jag upptvingad att stå och hänga på ett gåbord och det gjorde fruktansvärt ont. Jag ville bara lägga mig igen. Nu tryckte värkarna på så att jag fick kväljningar varje gång och försökte spy, men det gick inte att få upp något. Det kändes verkligen som om barnet skulle spränga mig inifrån. Helt klart den värsta smärta jag någonsin upplevt. Det var krystvärkarna som satt igång. Än var det dock för tidigt att krysta för jag fick i stället sätta mig gränsle över en stol. Jag kommer ihåg att jag lutade pannan mot sängen och dunkade huvudet i sängen samtidigt som jag skrek: JAG DÖÖÖÖR! Nu var det dessutom för sent att få någon epiduralbedövning.

Till slut fick jag lägga mig i sängen igen och då skulle jag plötsligt krysta. Jag minns inte så mycket av det här förutom att jag andades lustgas så mycket jag kunde samtidigt som jag mådde så himla illa, men inte kunde spy. Varje värk skrek jag allt vad jag kunde, men de sa till mig att inte skrika utan ta i och pressa i stället. Jag skulle också trycka ner hakan kommer jag ihåg. Denna smärtan var ännu värre än själva krystvärkarna. Jag tänkte att "detta kommer aldrig gå" och "de kommer få ta ut barnet med kejsarsnitt". Efter ett tag kom det in en läkare och lite annan personal och skulle ta ett blodprov från bebisens huvud. Tydligen var det en kurva som var svårläst. Jag blev inte ens orolig för jag var så inne i smärtan och så groggy. Mamma har dock berättat att hon blev livrädd då och trodde att det var något fel. De behövde dock inte ta något blodprov sedan för utdrivningen kom igång bra. Plötsligt när det gjorde som mest ont så kom hela bebisen plötsligt ut på en gång. Jag var inte alls beredd på detta för de hade inte sagt att det var nära. Det enda de hade sagt var i början när jag börjat krysta att bebisen hade jättemycket mörkt hår.

Plötsligt kom en liten blodig skrikande bebbe upp och lades på min mage och det var sååå skönt att den värsta smärtan var över. Jag visste direkt att det var en Alfons trots att jag inte tittade efter om han hade snopp. (Ponta sa att han tittade efter det med en gång och såg att det var en liten kille). Mamma var vid det här laget svimfärdig och fick gå och sätta sig på en stol med huvudet mellan knäna. Ponta var dock pigg och klarade av att klippa navelsträngen.

Alfons var jättepigg när han kom ut och skrek på direkten. Sedan när han kom upp på mitt bröst så lugnade han sig. Det var fantastiskt att bara ligga och titta på honom. Han hade mörka ögon och långt mörkt hår och han fick en liten mössa på sig med en gång. Jag hade brustit på två ställen och barnmorskan höll på jättelänge att sy. Trots att jag fick både lokalbedövning och lustgas så gjorde det lite ont. Det som var bra var att jag fick ha Alfons hos mig hela tiden. Redan nu började han leta efter bröstet och fick i sig lite råmjölk. Jag kunde knappt fatta att jag klarat av att föda honom utan någon riktig bedövning. Så här efteråt kändes det bra att jag fått någon ryggbedövning, men själva framfödandet var verkligen fruktansvärt så om jag får barn igen vill jag verkligen ha epiduralen.

När suturen till slut var klar fick Alfons vägas och mätas. Han vägde 3610 gram och var 51 cm lång, ungefär medel eller något över. På den s k Apgarskalan fick han full pott. Jag tyckte han var lite mörk i hudfärgen och det var bra att han var så rosig och fin. Sedan fick vi till slut de efterlängtade mackorna med te och saft och det smakade hur bra som helst. Alfons föddes kl 02:00 2011-11-11. (Kanske han hade väntat så länge för att få det magiska datumet!). Vid 05:30 ungefär fick jag åka ner till BB i en rullstol med Alfons i famnen. Vi fick ett eget rum där vi blev nerbäddade i samma säng. Jag kunde dock inte sova utan låg bara och tittade på mitt lilla mirakel tills barnmorskorna kom in och väckte mig vid 8-tiden.