Dagarna på BB

Första dagen på BB var ganska tuff. Jag hade inte sovit på 2 dygn och var helt färdig. Var även ganska smärtpåverkad och hade eftervärkar. Trots det var det naturligtvis helt fantastiskt och jag kunde ligga och titta på Alfons hur länge som helst. Så här söt var han första morgonen på BB:

Ponta kom på förmiddagen efter att ha varit hemma och tagit ett par timmars sömn. Han hjälpte mig lite med Alfons. På eftermiddagen kom mamma och pappa på besök. Så här stolta var de i sina mormor- och morfartröjor:

Tyvärr fick inga besökare komma in på BB-avdelningen i Mölndal så vi fick sitta i korridoren utanför. Av mamma och pappa fick vi den fina blombuketten till vänster. Buketten till höger och Frölundanallen fick vi av Pontas chef Lennart som också kom förbi.

Första riktiga natten på BB blev också ganska tuff. I och för sig så sov Alfons ett par timmar i början på natten, men sedan var han vaken till och från resten av natten. Jag har aldrig varit så trött! Man skulle sova med bebisen i samma säng för att barnet skulle knyta an till mamman bättre då, men det var inte så lätt att få sova något själv. Jag var så rädd att jag skulle råka klämma Alfons.

På lördagen blev det mest att ligga i sängen och mysa med den lille. Här får jag lite avbyte av Pontus:

Och här myser han med mig:

På fredagen hade Alfons ammat lite grann, men på lördagen var det jättesvårt att få till det med amningen. Vi fick hjälp av en jättebra barnmorska på avdelningen och det visade sig att han hade fel grepp. Till slut fick vi lägga honom i något som kallades rugbyställning och då åt han som han skulle. All personal på BB-avdelningen var väldigt trevlig och hjälpsam tycker jag.

På lördag eftermiddag kom familjen upp på ett kort besök. Här håller morbror Putte Alfons för första gången:

Lördagsnatten blev också väldigt jobbig. Lille Alfons verkade ha ont i magen för han skrek väldigt mycket och höll mig vaken. Jag fick ringa på personal ett par gånger och de hjälpte mig att lägga honom på mage och buffa honom lite i rumpan. Då blev det bättre.

På söndagen hade Alfons kommit igång bra med amningen och personalen frågade om vi ville åka hem. Jag hade svårt att bestämma om jag ville åka hem eller vara kvar, men till slut bestämde jag och Ponta att vi skulle åka hem. Jag längtade efter att komma hem till oss och få lite mer assistans.

Innan vi fick åka hem skulle Alfons undersökas av en läkare och vi skulle också ta ett så kallat PKU-prov som är ett litet blodprov man tar i bebisens hand för att se om den har någon ovanlig sjukdom. Alfons var jätteduktig både med läkarundersökningen och blodprovet och skrek ingenting.

Det var ett helt företag att klä på Alfons och placera honom i bilstolen och sedan få med sig allt ut i bilen. Vi var ju också tvungna att säga hej då till alla trevliga barnmorskor på avdelningen. Till slut kom vi i alla fall iväg och nu tog ett helt nytt liv sin början.